I går hade jag ....
15 hittills idag....
Skulle vilja ha fler besökare men glad att jag kan locka någon!!
Inte så illa pinkat av mig el??
Nu ska jag gå och ta en KOPP kaffe.
Har haft besök halva dagen idag av Sussi och hennes familj...
Nu sover barnen.....snart slut på deras jullov.
Vi höres senare!!
Kramizar....
nice
Behöver hjälp med denna fråga.. What do you expect to gain from the program?
sv: det är roligt då det kommer fler bsökare:)
ååååå..
Jag skulle kanske kunna muntra upp dig genom att länka till din sida från min blogg?:) (som ett tröstpris att du inte vann?)
Hej och tack för kommentaren på min blogg!
Läste om din ex-sambos olycka och det låter ju fasansfullt! Han hade nog en liten ängel på båda axlarna! Skönt att han överlevde!
Visst är det viktigt att bearbeta. Vi miste nästan vår yngste son när han var 1,5 år. Och vi fattade det inte ens då, och än mindre nu, när han är högst levande och springer omkring som en vilde om dagarna. Han är 7 år nu.
Han var väldigt dålig i lunginflammation, och först några veckor efter han blitt frisk, fick vi veta att de (läkare och sköterskorna) inte trott att han skulle överleva det första kritiska dygnet när han var som sämst.
Under natten då, när läkaren upptäckte att alla respiratorer var upptagna, och att han var tvungen att chansa att det skulle räcka med c-pap, var det inte ens någon som ringde efter Tommy (min sambo och pappa till barnen), som var hemma med vår äldste son. Det var fullt upp, och jag hade inte heller någon tanke på det. Jag var som i dvala. Chock. Och så här efteråt kan jag säga att det var som om jag såg allt uppifrån. Jag vågade nästan inte ta i Jonathan....han som låg där och kippade efter luft..!
Träffade den sköterka som jobbade oavbrutet i vårt rum tillsammans med underbaraste läkaren den natten, efter några veckor när vi var på stan. Hon tyckte det var så skönt att allt gick bra, och det var då hon sa det där om att de inte trott att det skulle gå så bra!!
Vilken chock jag fick då. Kom mig inte för att säga någonting!
Jag har nog aldrig riktigt bearbetat detta. Tommy, som inte var där har heller aldrig förstått riktigt hur dålig han var den natten, och att han nästan dog. Jag fattade ju inte ens det själv!
Och jag får uppfattningen ibland, när jag berättar om det för vänner, att ingen riktigt tror på mig att det var så illa som det var.
Men tids nog kommer väl detta måsta bearbetas också, även om jag inte mår dåligt av det nu.
Sista året har jag funderat på att begära ut journalen för att kanske förstå lite mer vad som egentligen hände.
Kanske det skulle vara första steget?
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter!
Kram Susanne
Ja.. haha ja det skulle man göra..:P
Börjar 07.45...
